28 juli 2000 - 11 oktober 2015

Kevin och hans två systrar föddes den 28 juli 2000. Den 23 september samma år flyttade han hem till oss.

När Kevin var liten ställde vi ut honom lite med bra resultat. När han var lite drygt årsgammal (och friröntgad) började jag träna agility med honom också.

När han var 17-18 månader började han kräka galla och efter veterinärutredningar blev han diagnostiserad med foderallergi (mot kyckling). Eftersom hans symptom var magproblem blev vi avrådda av hans veterinär (som är specialist på bland annat magproblem) att fortsätta med utställning, agility och annat som orsakar stress (även om det var positiv stress av sådant han tyckte var roligt). Det blev slutet på hans utställningskarriär och även agility-träning.

Kevin var en oerhört smart hund, han lärde sig många olika trick och det tog honom sällan mer än ett par timmar att fullt ut förstå vad det var man ville att han skulle göra.

Han var väldigt självständig och gick ofta sin egen väg. Något av det värsta han visste var att bli klappad mer än någon sekund, att få klorna klippta och att bråka.

Snällare hund än Kevin får man leta efter. Även hundar som vanligtvis inte accepterade andra hundar hade inga problem att umgås med Kevin. Han hade dock problem med "hundspråk" - han kunde helt enkelt i fatta vad som menades om en hund exempelvis morrade; varför skulle någon liksom inte vilja träffa honom!?

Det bästa han visste var att gå långpromenader i skogen eller på stranden, allra helst lös.
Det gick alltid att låta Kevin vara lös (även om vi inte hade honom lös alltid). Han skulle aldrig drömma om att springa fram till någon utan tillåtelse, än mindre springa efter och jaga någonting. Det var långt under hans värdighet!

Som valp var han fruktansvärt busig och påhittig. Kommer speciellt ihåg en kväll när jag (då drygt tretton och ett halvt år gammal) var ensam hemma med honom en kväll. Han gjorde precis allting han inte skulle, var uppe på bord och hyllor och stal saker. Han älskade att bli jagad och gjorde vad som helst för att vi skulle jaga honom (annars var han lycklig över att få äta upp det han lyckats stjäla). I alla fall, jag ringde i alla fall och frågade när de skulle komma hem och mamma frågade om det hade hänt någonting, varpå jag svarade halvt hysterisk "ja, det är ett litet vitt lurvigt monster med sobla tecken här!".

Hans bästa kompis var en lite drygt fyra månader yngre Cavallier King Charles Spaniel-tik vid namn Mimmi, som bodde hos barndomskompisar till mig. När de växte upp lekte de tillsammans flera gånger i veckan. Kevin älskade alla hundar, men han blev aldrig så glad som när han fick syn på Mimmi.

De sista åren märktes det att Kevin började bli gammal och det kom en dag när han inte längre orkade gå hela skogspromenaden. Jag köpte då en begagnad barnvagn med fullt liggläge (som jag hittade via Blocket) och på så vis kunde Kevin fortsätta följa med ut i skogen, även om han inte orkade gå hela rundan. Han åkte vagn tills vi kom ner till skogen och därefter fick han gå en bit, när han blev trött lyfte jag upp honom så att han fick åka och efter ett tag kunde han gå en bit till. Efter ett par promenader lärde han sig att skälla när han ville upp i vagnen och igen när han ville ner igen.

I oktober 2015 kände vi att de dåliga dagarna började bli fler och att de bra inte var riktigt så bra som de varit längre.

På kvällen söndagen den 11 oktober 2015 valde vi att åka in till Djursjukhuset i Helsingborg för att låta avliva honom.

Det var ett tufft beslut, trots att vi vet att det var det rätta för Kevin.

Han har alltid haft en väldigt speciell plats i våra hjärtan och det kommer han alltid att ha, min fine "favvis-grabb".