21 februari 2002 - 30 augusti 2013

Den 21 februari 2002 föddes Albin, 270 gram lätt och helt ensam. Den 19 april flyttade han till oss i Ängelholm.

Albin ställdes ut en del i början, men han tyckte att det var riktigt vidrigt med utställningar så vi slutade givetvis med det.

Tre saker älskade Albin väldigt mycket; att vara hemma, att gosa och mat! Fick han de tre sakerna var han mer än nöjd.

Han var väldigt smart, även om han inte lärde sig i lika snabb takt som Kevin.

Albin var på en del vis en vek hund, han ville aldrig att någon skulle vara arg på honom och försökte alltid vara till lags. Skällde man på honom hade han svårt att ta det och började morra, gav sig aldrig om man hamnade i det läget.

Han dyrkade sin familj och skulle ha gjort allt för oss, nära vänner gick också bra. Däremot främlingar gillade han inte alls och om de rörde sig hemma hos honom var han inte glad alls!

Jag kommer väl ihåg när Albin, drygt nio månader gammal, träffade min farmor för första gången. Hon kom ner för att delta på min systerdotters dop och hon skulle då bo hos oss över helgen.
Farmor satt i soffan i vardagsrummet, mamma och pappa var i köket för att fixa middag, jag satt i fåtöljen och hundarna var i närheten. Då reste sig farmor och skulle hämta en tidning som låg ett par meter upp. Albin "flög upp", ställde sig ungefär en meter ifrån henne och började skälla och när hon tog i tidningen började han morra. Inga tendenser att anfalla eller bita och han lugnade ner sig först när vi kallade honom till oss och satte oss ner med honom och lugnt "förklarade" att allting var okej.

Albin var alltid en rejäl trygghet när man var ute då det var mörkt, eller man gick på ensliga ställen. Så fort han hörde någonting skällde han till och började morra, han hade dessutom mörk röst så han lät alltid betydligt farligare än vad han egentligen var.

Albins allra bästa kompis skulle komma att bli vår tredje tibbe, Love. De tillbringade det mesta av sin tid tillsammans och det gick knappt en dag utan att de busade med varandra.

Under våren/försommaren 2013 visade ett blodprov att Albin hade försämrad njurfunktion och han blev ordinerar specialfoder. I månadsskiftet juli/augusti blev han sjuk. För i princip första gången i sitt liv ville han inte äta...
 Vi trodde först att det berodde på njurarna, men diagnosen blev istället en mycket kraftig inflammation i bukspottkörteln, vilket är direkt livshotande. Det visade sig bero på foderbytet då det nya fodret innehöll betydligt mer fett än vad han var van vid.
Han blev inlagd på Djursjukhuset i Helsingborg och efter några dagar fick vi hämta hem honom igen. 900 är så högt man kan mäta det här värdet och 900+ var vad Albin hade i värde. Prognosen var inte så bra, men vi försökte med strikt, fettsnål diet och det verkade gå bra. Vi hade rätt många återbesök och de visade att det varf på rätt väg. Värdet sjönk och Albin blev piggare, började till och med vilja leka lite med Love igen.

I slutet av augusti fick Albin problem att gå, vi kände en spänning i hans lårmuskel och trodde till en början att han gjort illa sig när han och Love busade (det hade de ju inte gjort på ungefär en månad). När det inte blev bättre så åkte vi in till Djursjukhuset i Helsingborg och efter röntgen och ultraljud konstaterades det att han hade en böld i låret. 

För att kunna tömma och rengöra den här bölden krävdes operation. Prognosen med en operation var inte god, eftersom bukspottkörteln fortfarande var väldigt påverkad. 

Efter att ha pratat både med varandra och "Albins veterinär" (som han hade under många år, på grund av sin allergi) valde vi efter många funderingar att ta chansen att bukspottkörtels skulle klara det och låta operera honom.

Vi lämnade honom vid 16:30-tiden, skulle hämta hem honom dagen efter.
Vid 18-tiden ringer veterinären, då låg Albin på operationsbordet och det visade sig att bölden hade påverkat skelettet (i efterhand har vi fått veta att han med mycket stor sannolik hade en tumör som var grunden för detta) och att det inte fanns någonting att göra. 

Albin somnade in på operationsbordet den 30 augusti 2013.

Vi är väldigt glada att vi lät operationen bli av, eftersom det innebär att vi gjorde allt som stod i vår makt för att rädda honom. Vi behöver aldrig fundera på om vi fattade rätt beslut, om det hade kunnat gå att rädda honom. Det gick inte och det vet vi, han fick dock alla möjliga chanser.

Albin är en hund man aldrig glömmer, min älskade kille.